2014-06-11 Dagens Nyheter: Raportti kevätlulukaudesta kaaoksessa

[juge]

Toimittaja Thomas Petterson otti vastaan sijaisuuden yläasteella Tukholmassa. Hän varautui siihen, että voi ottaa koville, mutta ei siihen, että kohtaa hajoamassa olevan ruotsalaisen koulun. "Väkivaltainen heräämiseni jatkui koko sen ajan kun olin koulusssa", hän kirjoittaa.

Loput ruotsiksi:
Rapport från en vårtermin i kaos
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/rapport-fran-en-vartermin-i-kaos/

[Detainee]

huh, tiukkaa tavaraa. Sitä saa mi...

[Siili]

huh, tiukkaa tavaraa. Sitä saa mi...

Kirjoittaja on opetushommiin siirtynyt työtön journalisti, joten ei mikään ihme, että juttu on kirjoitettu poliittisen korrektisti.  Ainoa viittaus maahanmuuttajiin on viittaus syyrialaiseen tyttöön, joka kuulemma on varsin "duktig", vaikka tuleekin sota-alueelta.  Ilmeisesti journalistisen kokemuksensa kautta kirjoittaja ymmärtää, mitä saa kirjoittaa, ja mitä ei.  Ruotsalaiset osaavat kuitenkin varmasti lukea rivien välistä, eivätkä kuvittele, että kirjoittajan opettama luokka koostuu pääosin pottunokkalapsista.

[guest11919]

Ruotsalaiset osaavat kuitenkin varmasti lukea rivien välistä, eivätkä kuvittele, että kirjoittajan opettama luokka koostuu pääosin pottunokkalapsista.

Ilman muuta osaavat: tekstissä kerrotaan opettajattaresta, joka tulee vapaakoulusta ja lähtee saman tien. Vapaakoulu tarkoittaa pottunokkakoulua, Ruotsissa on kahden kerroksen koulujärjestelmä.

Lisäksi maahanmuutajat mainitaan kommenteissa siihen malliin, että itsestäänselvästi toimittajakin juuri mamuista puhui. Jo ensimmäinen kommentti aamulla:

Denna fina artikel, som effektivt illustrerar vilket kaos den okontrollerade invandringen för med sig, kommer tystas effektivt av etablerade pk-media. I den rådande diskursen är detta lärarnas fel.

Toinen esimerkki on parin tunnin takaa:

Bristen på respekt hos invandrar-ungar är väl inget nytt? När jag gick i gymnasiet kunde man inte befinna sig i kafeterian om invandrarna var där, högljutt, kaxigt och obehagligt när det knuffas och skriks "hora" åt svenska tjejer. Vi får hoppas att regeringens lösning hjälper: fyll på med fler invandrare, gärna från Mellanöstern och Afrika (då blir det nog lugnare i skolorna och bättre resultat från eleverna)

[IDA]

"Tiden har gått och ett par andra stökiga elever kallar mig "bror"." Käytän nyt tätä vaikka se ei ole tapanani 

[Detainee]

huh, tiukkaa tavaraa. Sitä saa mi...

Kirjoittaja on opetushommiin siirtynyt työtön journalisti, joten ei mikään ihme, että juttu on kirjoitettu poliittisen korrektisti.  Ainoa viittaus maahanmuuttajiin on viittaus syyrialaiseen tyttöön, joka kuulemma on varsin "duktig", vaikka tuleekin sota-alueelta.  Ilmeisesti journalistisen kokemuksensa kautta kirjoittaja ymmärtää, mitä saa kirjoittaa, ja mitä ei.  Ruotsalaiset osaavat kuitenkin varmasti lukea rivien välistä, eivätkä kuvittele, että kirjoittajan opettama luokka koostuu pääosin pottunokkalapsista.

duktig on sitä että pitää suunsa kiinni silloin kun pitäisi, ja avaa sen silloin kun pitäisi.

[Mehud]

Suomennosta kiitos.

[chacha2]

Kirjoittaja on opetushommiin siirtynyt työtön journalisti, joten ei mikään ihme, että juttu on kirjoitettu poliittisen korrektisti. Ainoa viittaus maahanmuuttajiin on viittaus syyrialaiseen tyttöön, joka kuulemma on varsin "duktig", vaikka tuleekin sota-alueelta.  Ilmeisesti journalistisen kokemuksensa kautta kirjoittaja ymmärtää, mitä saa kirjoittaa, ja mitä ei.  Ruotsalaiset osaavat kuitenkin varmasti lukea rivien välistä, eivätkä kuvittele, että kirjoittajan opettama luokka koostuu pääosin pottunokkalapsista.

Osaavat varmasti sillä toimittaja matkustaa kohti Botkyrkaa:

En skola i Danderyd är inte detsamma som en skola i Botkyrka. ...
Jag reser från min medelklasstillvaro i mediefolkstäta Solna, längs röda linjen, mot Botkyrka. ...

Ja Botkyrkassa enemmistö asukkaista on maahanmuuttajataustaisia.
Kyllä tämä on tiedossa DNn lukijoilla.

[Leso]

Suomennosta kiitos.

Samaa odotan.

[Sietäjä]

Tässä on fb:stä löydetty vastine Thomas Pettersonin kirjoitukseen. Sen on kirjoittanut samassa koulussa työskentelevä opettaja. Juttu on pitkä, enkä aio suomentaa sitä, mutta kirjoittaja tunnustaa ongelmat ruotsalaisessa koulussa ja koulusysteemissä. Hän ei kuitenkaan allekirjoita Pettersonin näkemystä omasta koulustaan ja sen oppilaista.

Efter artikeln av Thomas Petersson i DN igår skriver en av lärarna på min skola följande:

Rapport från ett läsår av kaos och glädje
Musiken är hög. De omsorgsfullt lagda frisyrerna börjar nu sloka och pojkarna har slängt av sig sina kavajer. I ring står de. Glada. Skrattandes. Dansandes. I dag är nämligen en glädjens dag och vi har all anledning att fira. Under kvällens middag har jag pratat med en ung flicka vars dröm är att bli spelutvecklare. Med en annan har jag ivrigt diskuterat feminismens utveckling från 1800-talet fram till dagens FI. Några pojkar ifrågasätter högljutt varför träslöjdsläraren har riggat spotlighten rakt mot bordet där de sitter och äter. Alla vet ju att lampor alstrar värme. Jag hör ord som konvex och konkav. Det slutar med att spotlighten flyttas. Idag är jag stolt över mina elever. Lustigt. Detta är nämligen samma "ligister" som gett min före detta kollega Thomas Pettersson så många sömnlösa nätter. En artikel som landade som en bomb mitt i förberedelserna inför niornas avslutningsbal. En artikel med en eftersmak som inte sköljs bort av den cola som jag låter mig serveras av en av dessa oregerliga ungdomar. Dagen till ära iförd vacker klänning och diadem.

När man läser Thomas Petterssons artikel blir det nödvändigt att ställa sig själv frågan. Har svensk skola problem?
Svaret är relativt enkelt. Svensk skola har problem. Ganska stora problem faktiskt. Orsakerna därtill är dock mer nyanserade. Överallt i Sverige präglas skolan av brister. Ibland på material, ibland på en takplatta eller två. Ofta på pengar och personal. Det sistnämnda känns oroväckande då mediauppbådets skräckrubriker knappast lockar unga och hungriga till yrket. Skolan lämnas därmed i händerna på outbildad personal som, mot eller med bättre vetande, försöker trolla med knäna. Missförstå mig nu inte. Skolan är full av lyckade exempel på outbildade lärare som gör stordåd i klassrummen. Jag utesluter ingen per automatik. Men att förutsätta att läraryrket är något som alla som har gått i en skola klarar av är inte bara naivt – i det stora hela föringar det hela professionen.
Skulle vi lägga våra barns liv i händerna på en outbildad barnläkare? Förmodligen inte. Frågan är om en outbildad ens skulle söka ett sådant jobb då det tycks självklart var skuldbördan ligger om barnet skadas och felbehandlas. Men när det kommer till obehöriga i skolan är tonen en annan. Plötsligt är det barnets fel att det inte fungerar. Inte den vuxne som tog beslutet att arbeta med något hon eller han inte riktigt förstod sig på. Det, om något, är problematiskt och det säger en hel del om Sveriges syn på skolan, kunskapen och barns förmåga kontra vuxnas.
De flesta som jobbar på Thomas Petterssons skräckskola har studerat mellan fyra till sex år på högskola eller universitet. Under våra första år som lärare arbetade vi upp en yrkeserfarenhet. Vi har tillsammans och var för sig lyckats och misslyckats, prövat och omprövat, utvärderat och förbättrat. I och med det har vi också byggt oss en stolthet. Över vår profession och över våra elevers prestation. Att jobba med kunskapsutveckling i norra Botkyrka kräver dock sin lärare. Det är inte ett jobb för gemene man. Det är inte "enkla pengar". Auktoriteten här kommer inte längre automatiskt. Många ungdomar har under sin skoltid bytt lärare åtta eller nio gånger. I ett ämne. Sveken från vuxenvärlden har för vissa duggat tätt och detta i ett område där det senaste mordförsöket på öppen gata skedde i förrgår. Eleverna här lever i en annan verklighet än den jag lever i och det är inget annat än ett faktum. Kanske är det också därför den första frågan jag fick när jag började här var "är du behörig?". Eleverna har helt enkelt tröttat på att möta vuxna som inte kan erbjuda dem någonting annat än deras egenskap som...ja vadå? Vuxna?
Min första tid på skolan var tuff. Den bild Thomas Pettersson målar upp är inte allt igenom falsk. Jag testades. Jag ifrågasattes. Jag fick, sanna mina ord, min beskärda del av stök och bök. Upplevde jag någonsin situationen som hotfull?
Svar nej.
Även en femtonårig pojke som tornar upp sig framför en avväpnas till slut av ett leende. En flicka som väljer att lämna klassrummet efter tio minuter går sällan på grund av ointresse, oftare av låg skolsjälvkänsla. Är det hennes fel eller mitt? Som lärare bör man rikta kritiken mot sig själv. Det är jag som är den vuxna. Det är jag som ska ha ett helt batteri av metoder och tips att dela med mig av. Det är jag som kan välja att se på eleverna som antingen obildningsbara ligister eller bildningsbara individer. Punkt.
Tusen och åter tusen gånger har vi nu gemensamt konstaterat att svensk skola har problem. Att skolan på ett ganska tydligt sätt speglar samhället som närt den diskuteras mer sällan. I stället för att söka lösningar på problemen (ja, i plural) kastas pajer till höger och vänster och i stället för att fråga oss lärare, som till följd av vår erfarenhet vid fronten torde ha ett och annat att säga om problemen och dess lösningspotential, sitter allmänna förståsigpåare och drar slutsatser utifrån sina egna, stundom fragmentariska, minnesbilder av en skola de antingen älskade eller hatade.
Ordning och reda är dagens ledord och det är ett bra sådant. Att skapa ordning och reda är snäppet svårare. Den som påstår annorlunda har aldrig stått inför en normal klass där några är utåtagerande, andra tysta, en deprimerad, fem högpresterande och några förvissade om att deras väg redan är utstakad. Jag har stått inför sådana elevgrupper. I Botkyrka och i andra områden. Men jag har framförallt varit en del av en sådan elevgrupp. Under 1990-talet i en idyllisk landsortsskola formades min bild av högstadiet. Den bilden inkluderar inget stående i givakt för fröken och ingen vördnad inför nötta böcker. Istället inkluderar den tio tonårspojkar som roade sig med att köra moped i korridorerna, flickor med självskadebeetende, tjuvrökning i buskagen samt en och annan kaosartad lektion där glåporden haglade. Den inkluderar också en lärare i moderna språk som ansåg att jag istället för tyska borde läsa extra svenska, mitt VG i svenskämnet till trots, eftersom det ändå inte gick och lära mig något. Det är på grund av den läraren, och ingen annan, jag själv valde att bli lärare och då i ett klassrum utformat även för dem som inte föddes att förstå tjusningen med tyska verb. Får jag in dem i klassrummet, med eller utan keps, finns ändå en chans att uträtta stordåd tänker jag. Och den chansen är jag villig att ta. Även om det ibland gör ont både i hjärta och huvud.
Det här är debatten vi måste ta. För vad ska egentligen hända med alla de "orosmoment" jag enlig lag ska/bör/kan visa ut i korridoren? Ja, vad ska egentligen hända med de som inte är gymnasiebehöriga i landsort, förort och storstad? Samhället har på både gott och ont förändrats sedan Thomas Pettersson och Jan Björklund gick i skolan. Jag förmodar att "strulputtar" även fanns under 50-, 60- och 70-talen och jag förmodar att de gjorde samma saker då som nu. Skillnaden ligger nog i att det i Sverige inte längre finns okvalificerade arbeten i mass som väntar på alla de som inte riktigt klarade av Strindbergs noveller och Pytagoras sats. Och det är därför, och bara därför, jag provoceras av den ensidiga bild Thomas Pettersson målar upp. För vem är det egentligen synd om? Är det mig det är synd om? Jag som är högutbildad, relativt välavlönad och mycket medelklass eller är det Botkyrkas unga som åter igen blivit skildrade som idel skolproblem i media?
Det är för dem jag nu höjer glaset. Med musik, sång och dans tackar vi dem för ett kaosartat läsår. Ibland har det varit jobbigt och tungt men oftast har det präglats av det som gör att de alla nu kan gå ut skolan med högburna huvuden och en känsla av att de åstadkommit något. För vissa är det ett E i svenska, för andra tre färre F än förra terminen, för några fyra fler A. De har alla kämpat. Givetvis utifrån sina egna förutsättningar. Det är för dem, mina underbara ligister, jag skriver det här...även om jag nu inte råkar vara utbildad journalist.

En före detta kollega till Thomas Pettersson

[Micke90]

Rähmishän voisi kääntää tuon jutun suomeksi.